Det här bedöms, och det bedöms enskilt

• Både sammanställningen och redovisningen bedöms individuellt.
• Du får ha observerat tillsammans med andra, men du skriver och lämnar in din sammanställning själv och du redovisar själv. Två som följt samma grupp kan därför få olika nivå.
• Varje del bedöms för sig: mallens fyra rutor och redovisningen. En stark beläggsruta väger inte upp en slutsats som saknas.
• Beläggen räknas per fas du placerat gruppen i. Har du bara kunnat se två stadier förlorar du ingenting på det.

E – du beskriver och namnger

• Ruta 1: du beskriver gruppen så att en läsare förstår vad den gör, ungefär hur många som ingår och i vilket sammanhang den finns.
• Ruta 2: du anger vilka stadier du sett, med rätt namn, och sätter dem i den ordning de framträdde.
• Ruta 3: varje stadium du placerat gruppen i har minst en iakttagelse – vad någon sa eller gjorde, och vid vilket tillfälle.
• Ruta 4: du säger var gruppen är nu och nämner en konkret sak den behöver för att komma vidare.
• Redovisningen: du redogör för din grupp, faserna i ordning, ditt starkaste belägg och din slutsats så att de andra kan följa dig, och du ger dem både en sak som var tydlig och ett konkret förslag.

C – du knyter begreppen till det du sett

• Ruta 1: du säger också vad gruppen skulle åstadkomma, och när och i vilka situationer du gjort dina iakttagelser.
• Ruta 2: du knyter varje stadium till bestämda drag i samspelet – roller, normer, hur beslut fattades, hur oenighet hanterades – i stället för till en allmän stämning, och du pekar ut vad som markerar övergången från ett stadium till nästa.
• Ruta 3: du visar hur iakttagelsen hör till just det stadiets kännetecken, och du håller isär det du sett från det du tolkar in.
• Ruta 4: slutsatsen följer av det du skrivit i rutorna före, och det gruppen behöver knyts till stadiet – en ny grupp behöver struktur och trygghet, en mogen grupp vinner på att ledaren kliver tillbaka.
• Redovisningen: du väljer det belägg som bär placeringen bäst och säger varför just det, och din återkoppling pekar på en bestämd sak i den andres redogörelse.

A – du väger tolkningar mot varandra och prövar det osäkra

• Ruta 1: du skiljer det du själv sett från det du fått berättat, och säger vad din egen plats i sammanhanget kan ha gjort med vad du kunde se.
• Ruta 2: du prövar en annan placering mot din egen – att gruppen gick tillbaka till ett tidigare stadium, eller aldrig lämnade ett – och säger vad som talar för och emot. Du säger också vad modellen inte fångar i just din grupp.
• Ruta 3: du prövar dina egna belägg. Kan samma iakttagelse tala för ett annat stadium? Vilket av dina belägg är svagast, och varför?
• Ruta 4: du säger vad ditt förslag skulle kosta gruppen eller ledaren, och prövar om något annat än stadiet förklarar läget: gruppens storlek, otydliga mål eller oklara roller.
• Redovisningen: du tar emot en invändning och prövar den – vad den skulle göra med din placering, eller varför den inte ändrar den.
• Rutorna talar med varandra: beskrivningen, faserna, beläggen och slutsatsen bär varandra i stället för att stå bredvid varandra.

Så används stödet

• Både sammanställningen och redovisningen bedöms individuellt. Observationen får ha gjorts i lag, men du bedömer den sammanställning eleven skrivit själv och den redovisning hon själv hållit. Två elever ur samma observationslag kan hamna på olika nivåer.
• Sätt nivå per del – mallens fyra rutor och redovisningen – innan du sätter en helhetsnivå. Läs alla fyra rutorna först; en stark beläggsruta väger inte upp en slutsats som saknas.
• Nivån läses ur två saker: var eleven placerat gruppen, och vad hon lagt fram som stöd för placeringen. Är beläggen hämtade ur det observerade och knutna till stadiets kännetecken ligger rutan på C. Är de bara uppräknade händelser ligger den på E.
• Väg resonemanget, inte skrivmängden. En kort sammanställning som håller ihop är starkare än en lång som räknar upp iakttagelser.
• Redovisningen bedöms medan du lyssnar, och du antecknar nivå per elev direkt. Den går inte att läsa i efterhand.

E – beskriver och namnger

• Ruta 1: gruppen beskrivs så att en läsare förstår vad den gör, ungefär hur stor den är och i vilket sammanhang den finns.
• Ruta 2: stadierna har rätt namn och står i den ordning eleven sett dem.
• Ruta 3: varje placerat stadium har minst en iakttagelse med tillfälle – vad någon sa eller gjorde, och när.
• Ruta 4: eleven anger var gruppen är nu och en konkret sak den behöver. Begreppen används i huvudsak rätt, även om enstaka glidningar förekommer.
• Redovisningen: eleven redogör för alla fyra delarna, och hennes återkoppling till den hon lyssnat på innehåller både något som var tydligt och ett konkret förslag.

C – knyter begreppen till det observerade

• Ruta 1: beskrivningen är avgränsad och tjänar analysen, och eleven anger när iakttagelserna gjordes.
• Ruta 2: varje stadium knyts till bestämda drag i samspelet – roller, normer, hur beslut fattades, hur oenighet hanterades. Eleven skriver alltså inte att stämningen var spänd, utan pekar på vad som sades och gjordes och namnger vilket av stadiets kännetecken det visar. Övergångarna mellan stadierna är utpekade.
• Ruta 3: belägget bär det stadium det placerats under, och eleven håller isär iakttagelse och tolkning.
• Ruta 4: slutsatsen följer av rutorna före, och behovet knyts till stadiet – struktur och trygghet i en ny grupp, mer eget ansvar och en ledare som kliver tillbaka i en mogen.
• Redovisningen: eleven väljer sitt starkaste belägg och motiverar valet, och återkopplingen gäller en bestämd sak i den andres redogörelse.

A – väger tolkningar mot varandra och prövar det osäkra

• Ruta 1: eleven skiljer det hon sett från det hon fått berättat, och prövar vad hennes egen plats i sammanhanget gjorde med vad hon kunde se.
• Ruta 2: en annan placering prövas mot den egna, med vad som talar för och emot, och eleven pekar ut vad modellen inte fångar i just den gruppen.
• Ruta 3: eleven prövar sina egna belägg – om samma iakttagelse kan tala för ett annat stadium – och namnger sitt svagaste belägg.
• Ruta 4: priset för det egna förslaget formuleras, och eleven prövar en annan förklaring till läget än stadiet: gruppens storlek, målens tydlighet eller rollfördelningen.
• Redovisningen: eleven tar emot en invändning och prövar den mot sin placering i stället för att bara försvara den.
• Rutorna talar med varandra: beskrivningen, faserna, beläggen och slutsatsen bär varandra.

Gränsfall

• Rätt stadienamn men stämningsord som belägg – att det var dålig stämning, att alla var taggade. Ruta 3 ligger då på E, hur säker placeringen än verkar. Belägget är det som skiljer analysen från gissningen.
• Eleven som skriver att gruppen är i konfliktstadiet men egentligen borde ha kommit längre har inte vägt två placeringar mot varandra. Fråga vad i materialet som talar för respektive emot, så avgörs saken.
• Antalet stadier avgör ingenting. En elev som bara kunnat se två stadier kan nå A på alla rutor, om de två är belagda och prövade.
• Rätt namn men fel drag – tystnaden de första veckorna kallas arbete och produktivitet. Ruta 2 stannar på E tills dragen stämmer, även om ordningen är riktig.
• Muntligt och skriftligt kan skilja sig åt. Ett belägg som eleven motiverar starkt i redovisningen men inte skrivit ned lyfter redovisningen, inte ruta 3.
• En sammanställning som eleven inte hann klart bedöms först när den är färdigskriven – i det egna arbetspasset eller till nästa tillfälle – inte som en text där slutsatsen saknas.

Det här vägs inte in

• Hur privat eller känsligt det eleven observerat är. Det som bedöms är analysen, inte hur mycket hon berättar om gruppen.
• Hur dramatisk gruppen var. En lugn grupp utan öppen konflikt kan bära en analys på A-nivå lika väl som en grupp som bråkade.
• Observationslagets arbete. Bara det eleven själv lämnat in och själv sagt.
• Hur säkert eleven talar när hon redovisar. Nivån läses ur analysen och motiveringen, inte ur framförandet.
• Om eleven följt en grupp hon själv ingår i eller stått utanför. Båda går att analysera; det är åtskillnaden mellan iakttagelse och tolkning som avgör.
• Skrivmängd och hur prydligt mallen är ifylld.